writtenbysara

Nytt år och ett minst sagt ett nytt liv. Inte kunde jag i min vildaste fantasi kunna gissa att 2012 skulle börja med en nystartad familj! Att vara där jag är just nu är så att jag få nypa mig i armen ibland för att inse att det inte bara är en fantastisk dröm. Jag har vunnit lotteriet där vinsten var de två underbaraste pojkarna i världen!

Den 27/12 kl. 06.38 kom han alltså äntligen. Lille miraklet Mattis. Han var en riktigt envis liten krabat som bara hade det alldeles för bra inne i mammas mage för att vilja komma ut. Han gjorde med andra ord det väldigt kämpigt för sin mamma för att hon skulle lyckas ta honom till världen. Hela 29 timmar fick hon kämpa, men hon klararde det och är faktiskt ganska stolt över sig själv :)

14 dagar över tiden. Dags för kontroll inne på Ystad BB för ev. igångsättning. Men, gossen där inne mådde så bra så bra, så det var bara att åka hem igen med en ny kontrolltid två dagar senare. Ingen bebis idag heller alltså..

Men kl. 01.50 den natten vaknade jag med ett ryck. En värk! Jag ville inte hoppas för mycket så jag försökte bara somna om. Ca 6 min senare. En till! Sen var de igång. De kom med 4-6 minuters mellanrum från början (inte 20 minuter som sedan kortas ner, som jag hade trott). Jag satte mig bekvämt i en fåtölj för att inte väcka Peder med min profylaxiska andning för att ta mig igenom värkarna. Jag lät honom sova till kl 08.00 då de började bli rejält kraftiga. Försökte få i mig lite frukost som bara var väldigt nära att komma upp igen. Kl. 10.00 lämnar vi huset och kl. 10.35 var vi i Ystad (ni kan ju själva räkna ut att Peder inte höll hastigheten särskilt bra).

1:a kontrollen inne på BB. 4 cm öppen. Gött tänkte jag, då är vi igång! La mig i ett varmt bad och andade mig igenom värkarna som fortfarande kom ca var 5 min och de flesta gånger två stycken direkt efter varandra. Jag fick med andra ord ingen vila emellan. Andra kontrollen 4 timmar senare. Tyvärr, säger barnmorskan, jag missbedömde förra gången, du är bara 2 cm öppen. Va?! 4 timmars jobb helt i onödan?! Kändes sådär att man har jobbat sig baklänges! Det var bara att fortsätta andas helt enkelt. Timmarna gick och ingenting hände. Efter 15 timmar var jag helt slut och varje värk kändes som att den skulle döda mig. Jag fick X antal tabletter som skulle få dem att bli svagare och som skulle få mig att somna så jag kunde vila några timmar. Helt omöjligt! Jag blev dåsigare av sömntabletterna men svagare värkar kände jag inget av. En och en halv timme senare gav jag upp om att tro att det skulle gå att somna med smärta som djävulen kommit med. Det känns som att jag ber för mitt liv när jag undrar om jag kan få ryggmärgsbedövning. Det kunde jag, om jag var minst 3 cm öppen. Kontroll 3 gällde liv eller död... 4 cm!!! En halvtimme senare hade djävulen äntligen lämnat min sida och jag var i himmelriket. Det hade alltså gått ca 19 timmar sedan första värken därhemma nu. Och det var första gången jag kunde prata med Peder som under alla dessa timmar varit ett fantastiskt stöd.

Jag fick vila i ca 3-4 timmar. Sedan kom krystvärkarna som epiduralen tyvärr inte riktigt biter på. Det är ju bra i och för sig, så man känner när, hur och hur mycket barnet trycker på, men smärtan var tillbaka och det var dags att börja jobba igen. Och som hittills i förlossningen så höll även dessa värkar på vad jag anser på tok förlänge, nämligen ca 5 timmar. När känslan av detta aldrig kommer att gå steg efter varje krystvärk så säger plötsligt barnmorskan, nu syns huvudet! Nu jävlar tänkte jag, nu ska ungen ut! Jag kämpade ytterligare ungefär en timme på en sk. förlossningspall, och när jag väl kände att barnet för en gångs skull hjälpte till lite så tog det tre värkar och plötsligt hade man en kladdig varelse i knät! Herregud! Jag klarade det! Vi klarade det! Man kunde inte förstå hur denna 4½ kg klumpen kunde komma ut ur mig! Men nu var han äntligen här, vårt mirakel.

Jag fick tyvärr bara gosa med honom i knappt två timmar sen var jag tvungen att sövas ner för att sys. Det långa krystarbetet och en stor bebis gjorde att komplikationerna var för stora för att sys med lokalbedövning. 6 timmar var jag borta och Peder började undra vart jag blev av. Men allt gick bra och jag fick ju äntligen sova!! Underbart! Sedan var familjen samlad och det var bara att mysa och ta igen sig efter alla dessa timmar av hårt arbete.

Vi stannade ytterligare tre dagar för att se till att jag återhämtade mig som jag skulle (fick bl.a 1 liter blod för att komma upp i någorlunda normalt värde igen) och att se så amningen hyfsat började fungera.
Det var en väldigt konstig känsla när man packade in sitt lilla knyte i bilen, han var ju faktiskt vår, vi hade inte bara lånat honom dagarna på BB. Vi skulle ta hem honom och starta ett liv tillsammans med den nya lilla krabaten.




Mattis född 27/12 2011

Aldrig har dagarna varit så långa och tråkiga som när man går över tiden. Fjärde dagen över idag, egentligen är det ingenting men det känns som en evighet! Barnmorskan säger att det är lite väl trångt i magen för att gå över för länge så hon vill försöka få igång det om det närmar sig helgen och inget har hänt.
Känns bra att veta för annars kanske jag dör av tristess här hemma! Min räddning har hittills varit maraton av "Vänner". Man får tiden att gå och under tiden också massor av goda skratt. Tack David Crane och Marta Kauffman för denna underbara serie som just nu får mig att ta mig igenom dagarna!


Rooney sover som en stock på magen efter X antal avsnitt av Vänner

Det börjar tydligen närma sig jul. 10 dagar kvar är det visst bara. Hade vi inte tittat på den ganska mysiga julkalendern varje dag hade jag nog missat julen helt! Vi har visserligen vår fina julgran uppe sedan den 26 november som ger en viss påminnelse. Men bli inte förvånade om jag önskar alla God Jul i mitten av januari :)

Nä, dags att fortsätta att göra ingenting... förutom att vänta förstås. Kanske skulle en storstädning få den lille gossen att vilja komma ut?

Puss o kram

De säger att man inte ska räkna ner. De säger att man ska leva som vanligt och inte tänka så mycket på att det snart är dags. "Det blir när det blir", "Barnet kommer när det kommer" bla bla bla... Jag förstår ju också att förlossningsdatumet bara är ett beräknat datum och ingen bestämd dag där bebisen kommer levererad, men hur lätt är det att inte räkna ner när det är 5 dagar kvar tills jag är i vecka 40 och bara ytterligare 6 dagar kvar till, ja, "möjliga ankomstens dag". Och ännu svårare är det att tänka på något annat! Hur ska man kunna tänka på något annat när ens liv snart förändras föralltid? Och hur kan något annat ta upp ens tankar när man snart ska krysta ut en bebis på ca 4kg?! Jag som aldrig haft problem med att sova ligger nu sömnlös på kvällarna och stirrar i taket. Längtan blir starkare för varje dag. Så det där med att inte räkna ner lyckas inte jag med i alla fall. Istället spenderar jag mina dagar med att läsa böcker om både förlossning, barnavård och uppfostran. Det hjälper att stilla mitt dels oroliga dels ivrigt förväntansfulla sinne.
Två böcker som bara måste läsas (helst införskaffas) när ett barn är påväg är Anna Wahlgrens "Barnaboken" och "Föda barn utan smärta" av Pierre & Aline Vellay. I "Barnaboken" beskriver Anna på ett härligt och enkelt sätt all typ av barnavård och uppfostran från 0-16 år. Hon har själv fött 9 barn så hon vet vad hon pratar om. "Föda barn utan smärta" är en bok om hur man genom träning av psykoprofylax-metoden kan som titeln beskriver, föda utan smärta. Bara lite tips :)

Så även idag ägnas tid på läsning, enda skillnaden från igår är att jag har ett gäng nybakta lussebullar att kränga samtidigt idag :) 

 

Fy skäms på mig och min usla uppdatering av bloggen.. Jag skyller på graviditetens förstärkande av både minnesförlust och lathet.

Nu är det bara två veckor kvar till beräknat förlossningsdatum, men för att inte bli alltför besviken räknar jag med minst ytterligare en tills jag får träffa den lille skrutten. Det känns helt ofattbart att man har en färdig bebis i magen som ska komma ut ur en och som man sen ska leva resten av sitt liv med. Att en liten människa med alla dess funktioner har bildats inuti en på bara 9 fjuttiga månader (även om det just nu kan känns som man har varit gravid i evigheter och förevigt kommer ha en stor fotboll under tröjan). Jag läste någonstans att det föds ungefär 300 barn i minuten, och ändå är det ett sådant mirakel! Svårt att förstå att det snart är vår tur att uppleva detta mirakel bara...


Vi har kommit väl iordning i vårt underbara hus i alla fall. Det känns riktigt bra att ha fått komma på plats ordentligt innan vi blir en till i familjen. Vi har nu, som jag länge önskat mig, ett stort kök med stor diskmaskin, stor kyl och frys, en tvättstuga som är stort som ett litet sovrum, en terrass och inte minst skogen tätt intill. Sen att vi har en ovanvåning som just nu bara är bonusyta är ju bara ett plus! Vi har så mycket yta nu som man inte är van vid att man ibland inte hinner svara i mobilen för den ligger i andra sidan huset och det har t.o.m hänt att jag inte hittat hunden :) Med andra ord trivs vi jättebra!


Mys framför brasan är inte helt ovanligt numera


Klass 3 varning på stormstyrka ikväll tydligen.. Jag som hade sett fram emot och ströva runt på julskyltningen i Höör och sedan gå vidare på glöggträff.. Men jag är för feg för och ta mig ut ur skogen så det blir att mysa framför TVn med mina älsklingar istället såhär 1a advent.

Tokiga som vi är satte vi upp granen till första advent, kunde inte hålla oss :)

Hoppas alla får en härlig adventskväll, trots stormen.
Puss och kram