Mattis - vårt mirakel
Nytt år och ett minst sagt ett nytt liv. Inte kunde jag i min vildaste fantasi kunna gissa att 2012 skulle börja med en nystartad familj! Att vara där jag är just nu är så att jag få nypa mig i armen ibland för att inse att det inte bara är en fantastisk dröm. Jag har vunnit lotteriet där vinsten var de två underbaraste pojkarna i världen!
Den 27/12 kl. 06.38 kom han alltså äntligen. Lille miraklet Mattis. Han var en riktigt envis liten krabat som bara hade det alldeles för bra inne i mammas mage för att vilja komma ut. Han gjorde med andra ord det väldigt kämpigt för sin mamma för att hon skulle lyckas ta honom till världen. Hela 29 timmar fick hon kämpa, men hon klararde det och är faktiskt ganska stolt över sig själv :)
14 dagar över tiden. Dags för kontroll inne på Ystad BB för ev. igångsättning. Men, gossen där inne mådde så bra så bra, så det var bara att åka hem igen med en ny kontrolltid två dagar senare. Ingen bebis idag heller alltså..
Men kl. 01.50 den natten vaknade jag med ett ryck. En värk! Jag ville inte hoppas för mycket så jag försökte bara somna om. Ca 6 min senare. En till! Sen var de igång. De kom med 4-6 minuters mellanrum från början (inte 20 minuter som sedan kortas ner, som jag hade trott). Jag satte mig bekvämt i en fåtölj för att inte väcka Peder med min profylaxiska andning för att ta mig igenom värkarna. Jag lät honom sova till kl 08.00 då de började bli rejält kraftiga. Försökte få i mig lite frukost som bara var väldigt nära att komma upp igen. Kl. 10.00 lämnar vi huset och kl. 10.35 var vi i Ystad (ni kan ju själva räkna ut att Peder inte höll hastigheten särskilt bra).
1:a kontrollen inne på BB. 4 cm öppen. Gött tänkte jag, då är vi igång! La mig i ett varmt bad och andade mig igenom värkarna som fortfarande kom ca var 5 min och de flesta gånger två stycken direkt efter varandra. Jag fick med andra ord ingen vila emellan. Andra kontrollen 4 timmar senare. Tyvärr, säger barnmorskan, jag missbedömde förra gången, du är bara 2 cm öppen. Va?! 4 timmars jobb helt i onödan?! Kändes sådär att man har jobbat sig baklänges! Det var bara att fortsätta andas helt enkelt. Timmarna gick och ingenting hände. Efter 15 timmar var jag helt slut och varje värk kändes som att den skulle döda mig. Jag fick X antal tabletter som skulle få dem att bli svagare och som skulle få mig att somna så jag kunde vila några timmar. Helt omöjligt! Jag blev dåsigare av sömntabletterna men svagare värkar kände jag inget av. En och en halv timme senare gav jag upp om att tro att det skulle gå att somna med smärta som djävulen kommit med. Det känns som att jag ber för mitt liv när jag undrar om jag kan få ryggmärgsbedövning. Det kunde jag, om jag var minst 3 cm öppen. Kontroll 3 gällde liv eller död... 4 cm!!! En halvtimme senare hade djävulen äntligen lämnat min sida och jag var i himmelriket. Det hade alltså gått ca 19 timmar sedan första värken därhemma nu. Och det var första gången jag kunde prata med Peder som under alla dessa timmar varit ett fantastiskt stöd.
Jag fick vila i ca 3-4 timmar. Sedan kom krystvärkarna som epiduralen tyvärr inte riktigt biter på. Det är ju bra i och för sig, så man känner när, hur och hur mycket barnet trycker på, men smärtan var tillbaka och det var dags att börja jobba igen. Och som hittills i förlossningen så höll även dessa värkar på vad jag anser på tok förlänge, nämligen ca 5 timmar. När känslan av detta aldrig kommer att gå steg efter varje krystvärk så säger plötsligt barnmorskan, nu syns huvudet! Nu jävlar tänkte jag, nu ska ungen ut! Jag kämpade ytterligare ungefär en timme på en sk. förlossningspall, och när jag väl kände att barnet för en gångs skull hjälpte till lite så tog det tre värkar och plötsligt hade man en kladdig varelse i knät! Herregud! Jag klarade det! Vi klarade det! Man kunde inte förstå hur denna 4½ kg klumpen kunde komma ut ur mig! Men nu var han äntligen här, vårt mirakel.
Jag fick tyvärr bara gosa med honom i knappt två timmar sen var jag tvungen att sövas ner för att sys. Det långa krystarbetet och en stor bebis gjorde att komplikationerna var för stora för att sys med lokalbedövning. 6 timmar var jag borta och Peder började undra vart jag blev av. Men allt gick bra och jag fick ju äntligen sova!! Underbart! Sedan var familjen samlad och det var bara att mysa och ta igen sig efter alla dessa timmar av hårt arbete.
Vi stannade ytterligare tre dagar för att se till att jag återhämtade mig som jag skulle (fick bl.a 1 liter blod för att komma upp i någorlunda normalt värde igen) och att se så amningen hyfsat började fungera.
Det var en väldigt konstig känsla när man packade in sitt lilla knyte i bilen, han var ju faktiskt vår, vi hade inte bara lånat honom dagarna på BB. Vi skulle ta hem honom och starta ett liv tillsammans med den nya lilla krabaten.
Mattis född 27/12 2011
Den 27/12 kl. 06.38 kom han alltså äntligen. Lille miraklet Mattis. Han var en riktigt envis liten krabat som bara hade det alldeles för bra inne i mammas mage för att vilja komma ut. Han gjorde med andra ord det väldigt kämpigt för sin mamma för att hon skulle lyckas ta honom till världen. Hela 29 timmar fick hon kämpa, men hon klararde det och är faktiskt ganska stolt över sig själv :)
14 dagar över tiden. Dags för kontroll inne på Ystad BB för ev. igångsättning. Men, gossen där inne mådde så bra så bra, så det var bara att åka hem igen med en ny kontrolltid två dagar senare. Ingen bebis idag heller alltså..
Men kl. 01.50 den natten vaknade jag med ett ryck. En värk! Jag ville inte hoppas för mycket så jag försökte bara somna om. Ca 6 min senare. En till! Sen var de igång. De kom med 4-6 minuters mellanrum från början (inte 20 minuter som sedan kortas ner, som jag hade trott). Jag satte mig bekvämt i en fåtölj för att inte väcka Peder med min profylaxiska andning för att ta mig igenom värkarna. Jag lät honom sova till kl 08.00 då de började bli rejält kraftiga. Försökte få i mig lite frukost som bara var väldigt nära att komma upp igen. Kl. 10.00 lämnar vi huset och kl. 10.35 var vi i Ystad (ni kan ju själva räkna ut att Peder inte höll hastigheten särskilt bra).
1:a kontrollen inne på BB. 4 cm öppen. Gött tänkte jag, då är vi igång! La mig i ett varmt bad och andade mig igenom värkarna som fortfarande kom ca var 5 min och de flesta gånger två stycken direkt efter varandra. Jag fick med andra ord ingen vila emellan. Andra kontrollen 4 timmar senare. Tyvärr, säger barnmorskan, jag missbedömde förra gången, du är bara 2 cm öppen. Va?! 4 timmars jobb helt i onödan?! Kändes sådär att man har jobbat sig baklänges! Det var bara att fortsätta andas helt enkelt. Timmarna gick och ingenting hände. Efter 15 timmar var jag helt slut och varje värk kändes som att den skulle döda mig. Jag fick X antal tabletter som skulle få dem att bli svagare och som skulle få mig att somna så jag kunde vila några timmar. Helt omöjligt! Jag blev dåsigare av sömntabletterna men svagare värkar kände jag inget av. En och en halv timme senare gav jag upp om att tro att det skulle gå att somna med smärta som djävulen kommit med. Det känns som att jag ber för mitt liv när jag undrar om jag kan få ryggmärgsbedövning. Det kunde jag, om jag var minst 3 cm öppen. Kontroll 3 gällde liv eller död... 4 cm!!! En halvtimme senare hade djävulen äntligen lämnat min sida och jag var i himmelriket. Det hade alltså gått ca 19 timmar sedan första värken därhemma nu. Och det var första gången jag kunde prata med Peder som under alla dessa timmar varit ett fantastiskt stöd.
Jag fick vila i ca 3-4 timmar. Sedan kom krystvärkarna som epiduralen tyvärr inte riktigt biter på. Det är ju bra i och för sig, så man känner när, hur och hur mycket barnet trycker på, men smärtan var tillbaka och det var dags att börja jobba igen. Och som hittills i förlossningen så höll även dessa värkar på vad jag anser på tok förlänge, nämligen ca 5 timmar. När känslan av detta aldrig kommer att gå steg efter varje krystvärk så säger plötsligt barnmorskan, nu syns huvudet! Nu jävlar tänkte jag, nu ska ungen ut! Jag kämpade ytterligare ungefär en timme på en sk. förlossningspall, och när jag väl kände att barnet för en gångs skull hjälpte till lite så tog det tre värkar och plötsligt hade man en kladdig varelse i knät! Herregud! Jag klarade det! Vi klarade det! Man kunde inte förstå hur denna 4½ kg klumpen kunde komma ut ur mig! Men nu var han äntligen här, vårt mirakel.
Jag fick tyvärr bara gosa med honom i knappt två timmar sen var jag tvungen att sövas ner för att sys. Det långa krystarbetet och en stor bebis gjorde att komplikationerna var för stora för att sys med lokalbedövning. 6 timmar var jag borta och Peder började undra vart jag blev av. Men allt gick bra och jag fick ju äntligen sova!! Underbart! Sedan var familjen samlad och det var bara att mysa och ta igen sig efter alla dessa timmar av hårt arbete.
Vi stannade ytterligare tre dagar för att se till att jag återhämtade mig som jag skulle (fick bl.a 1 liter blod för att komma upp i någorlunda normalt värde igen) och att se så amningen hyfsat började fungera.
Det var en väldigt konstig känsla när man packade in sitt lilla knyte i bilen, han var ju faktiskt vår, vi hade inte bara lånat honom dagarna på BB. Vi skulle ta hem honom och starta ett liv tillsammans med den nya lilla krabaten.
Mattis född 27/12 2011
